Två italienare i Amsterdam!

Hej alla! Det har varit länge sen jag skrev här! Det är ju eftersom det har inte hänt så mycket på sistone: skolan, plugget, tennis träningar, om och om igen. Sista helgen i november gick jag med min kompis Domitilla till den Svenska Kyrkan i Rom! (jag hade nyss fått veta att det fanns!) Lördag på eftermiddagen fanns det en liten julmarknad, så gick vi där: det var såå fint! Vid ingången av kyrkan fanns det två flaggor (den svenska och den italienska) och en man som var utklädd till jultomten. Jag tog ett par steg in i byggnaden och redan kände att det fanns en magisk julkänsla: ute på trädgården sålde de glögg med mandel och russin, medans inne i de olika rummen sålde de svensk mat, julmat för det mesta, såsom pepparkakor, godis, marabou chocklad, och andra kakor som såg jätte goda ut. Vi stod där och tittade på maten i typ en kvart, och sen satt vid oss vid ett bord och fikade med kanelbullar och kaffe. Vi fick chansen att prata också med några svenska kvinnor som var där och sålde fika! Jag började prata svenska med dem och sen frågade de varför kunde jag språket, och då berättade jag om mitt utbytessåret i Sverige. När jag nämnde att jag hade bott i Piteå gav de mig ett överraskad blick och sen skrattade de lite!(Norrland anses vara ett mystisk land, som Narnia ungefär) På övervåningen upptäckte jag att det fanns en loppismarknad där man kunde köpa svenska böcker i andra hand: jag köpte "Män som hatar kvinnor" av Stieg Larsson, "Solstörm" av Åsa Larsson och "Stenhuggaren" av Camilla Läckberg så att jag kan träna min svenska! Den dagen för första gången i fem månader, kändes det som att vara tillbaka i Sverige, stämningen var perfekt och jag tillbringade en trevlig eftermiddag med min kompis! :)
Men, nu kommer jag att berätta om det riktiga ämnet av inlägget: resan till Amsterdam!

Jag och min bästa kompis Federico bestämde att vi skulle göra en resa till den holländska huvudstaden! Och det gjorde vi förra helgen: vi åkte den femte och flög tillbaka den åttonde december. Första dagen kom vi först fram till lägenheten och lämnade resväskorna där, efter att ha vilat ett tag (vi hade vaknat såå tidigt den morgonen för att komma till flygplatsen!) Kring klockan fem tog vi bussen till centrum och gick vi lite runt där! Jag blev så överraskad av stadens skönhet: överallt kunde man få syn på fina upplysta hus med stora fönstren, gamla stenbröar, historiska byggnader, mysiga äffarer med juldekorationer, underbara utsikter på kanalerna och små gatorna. Kort sagt, det var helt underbart! Vi åt jävligt goda våfflor med nutella på och drack kaffe.

Andra dagen gick vi till Museumplein, ett stort torg med alla de största museerna och där besökte vi på morgonen Stedelijkmuseum, där man kunde beundra några moderna konstverk, och Van Gogh museum efter att ha ätit en omlette med skinka och ägg till lunch i ett fint ställe inte långt därifrån. Sen på eftermiddagen började det regna och blåsa lite, så vi satt oss i en kafe och drack en varm chocklad med grädde! :) Vi var så trötta att vi nästan somnade på bordet och klockan var bara sju ahahah. Den kvällen åt vi i en restaurang inne i stan och maten var inte alls god, men vi åt den ändå för vi var hungriga och sen tog vi bussen tillbaka till lägenheten!
Sista dygnet i Amsterdam var fantastisk! Vädret var ganska fint: det var lite molnigt och inte så kallt som de andra dagarna. (jag glömde nämna att jag blev förskyld andra dagen: vilken tur ahahah!) Vi ägnade lite tid åt att köpa presenter till våra kompisar och släktningar, sen besökte vi "The Flower Market" (blommamarknad? ahahah vet inte hur man kallar det på svenska) och det var så vacker! Till lunchen åt vi i ett ställe som heter "La place" och det fanns en jättestor buffe, med all mat från sallader till fisk, kött, ris, smörgåsar, och så vidare. Men den bästa upplevelse bestod av en båttur som vi gjorde på eftermiddagen: båten seglade runt kanalerna, under de gamla stenbröarna men även i den "moderna" delen av staden. Ljuset var perfekt då så lyckades jag ta några fina bilder!

Några tillbakablickar och tankar kring utbytesåret

Om nån skulle fråga mig "Vad är din nationalitet?", så skulle jag svara att jag är italiensk men inte helt, för en del av mig känner sig svensk. Det är konstigt när man känner att man tillhör två länder, två städer, två familjer, två kulturer, två skolor; man har bott i två olika ställen, man pratar två eller flera språk. Man känner sig ofta ofullständig, osäker, lite annorlunda. Man kan vara förvirrad ibland också, kring vem man är, vem man vill bli, var vill man bo och så vidare. De här känslorna är gemensamma till alla ungar, men särskilt till utbytesstudenterna, som har chansen att uppleva nånting riktigt värdefull.

Saknar denna utsikt

Jep, så är det

Solnedgång i Rom

Om jag fick möjligheten, så skulle jag göra om hela utbytesåret, från början till slutet, för bara nu som det är över fattar jag hur underbart det har varit och hur mycket har jag förändrat positivt och mognat i Sverige. Jag skulle dock göra några saker annorlunda om jag kunde gå tillbaka i tiden: exempelvis så skulle jag försöka uppskatta mer allt som jag hade, säga oftare "Jag älskar er, tack för allt!" till mina värdföräldrar, åka mer skidor och prata mer med människor. Men nu kan jag tyvärr inte fixa nåt. Nu är det över, men jag har ändå många oförglömliga minnen, som jag ofta tänker på, speciellt när jag lyssnar på musiken. Jag tänker på när jag först åkte till Sverige: när jag plockade blåbär i skogen med min mamma, det första och det sista skoldagen på Strömbacka, när jag såg norrsken på Juldagen, när jag fiskade på båten och på isen, alla de där regniga och snöiga dagarna, när träd var helt vita och hus var upplysta. Jag tänker på studenten och på alla fina sommarkvällar som jag tillbringade med trevliga kompisar. Den där söndag eftermiddagen när jag och Isabelle bestämde att vi skulle prova längdskidåkning. Alla mysiga kvällar med min turkisk sötis Dora. Jag kommer ihåg alla resor som jag gjorde runt hela Sverige: Stockholm, Karlstad, Uppsala, Kiruna, Luleå, Skellefteå, Umeå.

Ett år senare

saknar mina bästisar

Jag också brukar tänka på alla gångerna som jag var trött eller ledsen av nån anledning och jag saknade Italien. "Vad gör jag här egentligen? Varför måste jag frysa ihjäl? Och prata ett annat språk med underliga människor hela dagen? Vem tvingar mig att stanna här? Allt är så svårt, jag orkar inte längre!", så tänkte jag ibland, speciellt under vintern. Det fanns visst många tider när jag var glad och lycklig och älskade Sverige i mitt hjärta! (det gör jag fortfarande!) Men nyligen insåg jag att situationen har nu förädrants helt: jag saknar Sverige och längtar tillbaka! När jag nämner eller pratar om Sverige, det känns som ingen förstår mig verkligen: det är nästan som att vara utbytesstudent i mitt eget land! Detta händer eftersom att jag är inte bara italiensk längre, utan jag känner mig svensk också. Livet är orättvist ibland: man inser alltid för sent hur viktiga vissa saker var! Men det här betyder inte att man måste bara gråta och tänka på förflutet hela tiden, för livet fortsätter och det säkerligen kommer att finnas många andra fina saker, man kommer att träffa nya människor och lära känna andra kulturer!

Don't cry because it's over, smile because it happened!

This is the first sentence that pops into my head when I think about my exchange. The irrational part of my personality tells me that I should run away and take the first flight back to Sweden. And suddenly, especially when I listen to music, all the memories of my exchange year come back like the flow of a river and they fill my mind for quite some time. However, in the end, the rational part of me takes control of my thoughts and pushes away all my crazy ideas. Then I realize that I shouldn't live holding on to my past memories, but look forward to new adventures instead. Our past made us who we are and it's very important not to forget it and all the beautiful moments that we've passed, but at the same time it's even more important to live the present, think about the future and who we want to be. All the places that we haven't seen or explored yet, all the amazing people that live out there and who we haven't met yet. On the other hand, we should also value the wonderful people and places that we already know and that are a part of our life.

Piazza Navona, Rome

the beauty of swedish summer

the beauty of swedish winter

just trees and trees and trees

Vernazza, cozy village in Liguria, Italy

Since I came back to Italy, at the end of june, I have to admit that my life has had ups and downs, like most of the returnees I suppose. I spent more or less the hole month of july studying at home and doing nothing special. The only "relevant" days have been the ones spent in Amalfi, a cute town near Naples. One of the last weekends of July I took a train to Bordighera, this town in the northern part of Italy, where I spent two weeks with my best friend Chiara and other great friends! :)

In Nice, France

those Sanremo nights out

During these two weeks what we did was mostly sleep, eat, drink, dance, watch Sherlock episodes, see the sunrise, bath, talk, laugh, eat again, and take trips to Nice and other nearby towns. Then, at the beginning of august my family, my cutest friend Maddalena and I spent one week in this tiny village in the mountains. During this vacation I had the opportunity to study bit (unfortunately), walk for hours in the woods, take photos of every stunning view that catched my eye, visit the city of Aosta and...yep, that's more or less it. There wasn't much to do, but it was very relaxing and it helped me to clear my mind.

my dad is soo funny

Madda <3

just admiring the view and clearing my mind

The explorer Giorgio, my bro

mountain selfie

 After leaving the beautiful italian Alpes, we headed towards the south of France, where we visited many cities that left my speachless beacause of their beauty and their historical and artistic value. I once ignorantly said that I didn't like France so much: I now regret it, because France is an amazing country. The food is sooo good! (even if I always prefer italian food) Every street, no matter how small or big, has something special and unique, it may be a cute window, a nice staircase with flowers, a medieval church with coloured windows, or a restaurant with red curtains at the entrance.

Annecy

Arles,Provence

this cat was posing for the pictures ahaha

Arles,Provence

with Agathe, our french exchange student and her family <3

Where the best impressionist painted

Annecy

French sweets are belli and buoni

Now that school is about to start, I feel like everything is going to be stressing and boring, but I hope not. Before and during my exchange I was quite pessimist, but now I've changed a bit and I'm trying not to be. It's a bit difficult not to be stressed and anxious and always running everywhere while living in Rome, but I think I'll make an effort to try and be positive as much as possible.
By the way, last saturday our german exchange student Laetitia arrived in Rome and we picked her up at a hotel outside the city. All the host families were sitting on one side of this room and their respective exchange students on the other side. Then, they started calling one by one the exchange students who met their host families at the middle of the room and hugged and kissed each other! It was such a cute scene, some people were even crying! Any way, I am so happy to have Laetitia at home with us now, she is so nice and sweet!

Sista två veckor/ Ultime due settimane!

Ormai mancano solo due settimane e poi la mia esperienza si sarà conclusa. Almeno in pratica, perchè in teoria sento che tutto ciò che ho imparato in Svezia sarà sempre una parte di me. Porterò questo bel paese nel cuore per sempre, insieme a tutte le memorie e le lezioni di vita. Non dimenticherò mai tutte le persone che ho conosciuto durante il mio cammino, soprattutto quelle che hanno contribuito a rendere quest'avventura indimenticabile. Guardando indietro negli ultimi dieci mesi, posso affermare ancora una volta di essere contenta e soddisfatta. Quest'anno mi ha fatto bene, mi ha aiutato ad essere piu' aperta e a diventare piu' indipendente, affrontando sfide che mai avrei potuto immaginare. Come avevo già scritto nel post precedente, il mio stato d'animo (come penso anche quello di tutti gli altri exchange students che stanno per partire) è contraddittorio in questo momento. Anche se mi ci è voluto molto tempo per imparare ad apprezzare questo posto, ho infine capito che Piteå e il Norrland sono la mia casa adesso. Mi mancherà tutto di questa città, dalle buie notti invernali alle chiare sere d'estate, dai freddi pomeriggi passati a fare fika dopo aver visto un film alle lunghe passeggiate nel bosco. Mi mancherà la neve, sui tetti delle case, sulle strade, sugli alberi, sulle biciclette davanti scuola. I tramonti spettacolari alle 2 di pomeriggio d'inverno, il sole alle 11 di sera d'estate, il sapore delle more appena colte, il vento gelido alle 7 di mattina, il profumo delle kanelbullar appena sfornate, l'incredibile quiete e il silenzio della foresta innevata alla vigilia di Natale, mangiare la cioccolata durante le lezioni di matematica, il sapore del tè caldo. Potrei andare avanti all'infinito. Dall'altra parte, anche Roma e l'Italia sono la mia casa. Durante il lungo e freddo inverno, e soprattutto nei momenti difficili, ho più volte considerato mentalmente l'idea di mollare tutto, di tornare a casa. In quei momenti è stato il ricordo di casa e di tutte le cose belle e delle persone amate che mi ha aiutato a ricordare il vero motivo per cui ero partita e che mi ha dato la forza di andare avanti. E quindi si, c'è una parte di me che è abbastanza contenta di tornare, ora che ho capito quanto amo veramente la mia vita italiana. Quando penso al sapore meraviglioso del cibo italiano, alla pizza da Rosso Pomodoro con gli amici, ai giri in motorino sotto il sole, alle serate d'estate passate in riva al mare, alle domeniche a pranzo da nonna, alle camminate in centro tra le bellezze di Roma, al lungomare di Salerno, al mare e i cannoli della Sicilia e a molte altre cose, non posso fare altro che amare il mio paese. E non c'è nulla di nuovo in questo, l'ho sempre saputo dentro di me, buffo che per capirlo veramente sono dovuta andare a vivere un anno in Lapponia!
Ops, mi sono lasciata un po' andare e ho scritto un poema, scusate. Sono fatta così, amen. Infatti i miei temi a scuola vengono sempre troppo lunghi. Comunque, la scorsa settimana è stata una delle più belle che abbia passato qui in Svezia, quindi devo assolutamente raccontarverla! Lunedì 8 giugno è iniziata la studentveckan, cioè la settimana del diploma svedese. Noi italiani che facciamo per il diploma? La maturità e studiamo come matti per mesi. Cosa fanno invece gli svedesi? Festa. Festa. Festa. Uno dei motivi per cui amo questo paese. Infatti lunedì la mia classe ha organizzato una festa ed è stata un sacco divertente! Tutti erano felici e sociali, alleluja! Poi martedì c'è statto il ballo, a cui sono andata con la mia amica turca Dora. Abbiamo aspettato tipo 1 ora e mezza in macchina prima di arrivare al tappeto rosso. Dopo che Maggan e Maggan (le nostre mamme ospitanti) ci hanno fatto centomila foto, siamo entrate e abiamo incontrato i miei compagni di classe, poi siamo andati al tavolo e abbiamo cenato (il cibo non era un granchè). Nel frattempo c'era una specie di spettacolo, con balli e canti. Devo dire che la cosa più entusiasmante di tutta la serata è stata sentire la sorella ospitante di Dora cantare. Non è stato un granchè il ballo, ma almeno è stata un'esperienza!

 

 Il giorno dopo, cioè mercoledì, c'è stata un'altra festa. Giovedì abbiamo decorato la classe tutti insieme, poi venerdì c'è stato lo studenten (il diploma), perciò ci siamo incontrati tutti in un parco vicino la scuola alle 7,30 di mattina per fare la "champagne frukost", cioè la colazione con lo champagne e frutta. Verso le nove siamo andati in classe, dove ci aspettavano tutti i nostri professori. Alle 10 ci siamo riuniti in una grande sala, dove c'è stato un concerto e la preside ha consegnato fiori a tutti i professori e premi ad alcuni studenti. Io pure ne ho ricevuto uno, con mia grande sorpresa! Ero troppo feliceee! Dopo tutto ciò, siamo tornati in classe per pranzare e salutare i prof. Poi dalle 12 in poi, c'è stata la "utspring", cioè ogni classe,una alla volta, corre fuori dai cancelli della scuola cantando e ballando una canzone già scelta e preparata in precedenza. Poi ognuno va dalla propria famiglia. Io non riuscivo a trovare la mia nella folla, ma poi ho visto il cartello ed erano tutti li riuniti, mi hanno ricoperta di fiori e di regali e mi hanno abbracciato: non credo di essere mai stata più felice! Poi ogni classe è salita sul proprio camion/trattore e uno per uno sono partiti, facendo 4 volte il percorso dalla scuola al centro. So che sembra strano, ma è stato divertentissimo, perchè nel frattempo cantavamo e ballavamo con la musica a palla! Sono tornata a casa con i piedi a pezzi -.- Poi ovviamente la sera stessa c'è stata una festa, dove tutti piangevano e si salutavano!