Några tillbakablickar och tankar kring utbytesåret

Om nån skulle fråga mig "Vad är din nationalitet?", så skulle jag svara att jag är italiensk men inte helt, för en del av mig känner sig svensk. Det är konstigt när man känner att man tillhör två länder, två städer, två familjer, två kulturer, två skolor; man har bott i två olika ställen, man pratar två eller flera språk. Man känner sig ofta ofullständig, osäker, lite annorlunda. Man kan vara förvirrad ibland också, kring vem man är, vem man vill bli, var vill man bo och så vidare. De här känslorna är gemensamma till alla ungar, men särskilt till utbytesstudenterna, som har chansen att uppleva nånting riktigt värdefull.

Saknar denna utsikt

Jep, så är det

Solnedgång i Rom

Om jag fick möjligheten, så skulle jag göra om hela utbytesåret, från början till slutet, för bara nu som det är över fattar jag hur underbart det har varit och hur mycket har jag förändrat positivt och mognat i Sverige. Jag skulle dock göra några saker annorlunda om jag kunde gå tillbaka i tiden: exempelvis så skulle jag försöka uppskatta mer allt som jag hade, säga oftare "Jag älskar er, tack för allt!" till mina värdföräldrar, åka mer skidor och prata mer med människor. Men nu kan jag tyvärr inte fixa nåt. Nu är det över, men jag har ändå många oförglömliga minnen, som jag ofta tänker på, speciellt när jag lyssnar på musiken. Jag tänker på när jag först åkte till Sverige: när jag plockade blåbär i skogen med min mamma, det första och det sista skoldagen på Strömbacka, när jag såg norrsken på Juldagen, när jag fiskade på båten och på isen, alla de där regniga och snöiga dagarna, när träd var helt vita och hus var upplysta. Jag tänker på studenten och på alla fina sommarkvällar som jag tillbringade med trevliga kompisar. Den där söndag eftermiddagen när jag och Isabelle bestämde att vi skulle prova längdskidåkning. Alla mysiga kvällar med min turkisk sötis Dora. Jag kommer ihåg alla resor som jag gjorde runt hela Sverige: Stockholm, Karlstad, Uppsala, Kiruna, Luleå, Skellefteå, Umeå.

Ett år senare

saknar mina bästisar

Jag också brukar tänka på alla gångerna som jag var trött eller ledsen av nån anledning och jag saknade Italien. "Vad gör jag här egentligen? Varför måste jag frysa ihjäl? Och prata ett annat språk med underliga människor hela dagen? Vem tvingar mig att stanna här? Allt är så svårt, jag orkar inte längre!", så tänkte jag ibland, speciellt under vintern. Det fanns visst många tider när jag var glad och lycklig och älskade Sverige i mitt hjärta! (det gör jag fortfarande!) Men nyligen insåg jag att situationen har nu förädrants helt: jag saknar Sverige och längtar tillbaka! När jag nämner eller pratar om Sverige, det känns som ingen förstår mig verkligen: det är nästan som att vara utbytesstudent i mitt eget land! Detta händer eftersom att jag är inte bara italiensk längre, utan jag känner mig svensk också. Livet är orättvist ibland: man inser alltid för sent hur viktiga vissa saker var! Men det här betyder inte att man måste bara gråta och tänka på förflutet hela tiden, för livet fortsätter och det säkerligen kommer att finnas många andra fina saker, man kommer att träffa nya människor och lära känna andra kulturer!